Stress, mardröm och Dreamliner

Hej då kompisar

Så kom den dagen när det var dags att åka hem. Känns som evigheter sedan vi landade i San Francisco och påbörjade resan. Vi har haft så kul senaste veckan  i Los Angeles med familjen Prydz, och Hugo har hela morgonen tjatat om att stanna i USA, samtidigt som han tycker att det ska bli kul att träffa kompisarna hemma. Ett kramkalas med både hundar och människor vart ett värdigt avsked. Chansen att Hugo kommer börja tjata om att få en hund har nu ökat en heldel. 

Dagens första flight till Las Vegas hade avgångstiden 14:30 och vi ville gärna komma  iväg i bra tid och det av flera anledningar. 

Nummer uno, man vet aldrig hur trafiken ser ut. Gps:en säger en knapp timme, men det blir snabbt mer om det stockar sig på motorvägen. Brorsans sambo missade planet i LA en gång pga dålig planering, och just i detta vill jag inte gå i hennes fotspår.

Numbre dos, är att bilen ska lämnas igen innan en bit från flygplatsen sen tar man buss, hur lång tid kommer den operationen ta? 

Sen är ju detta USA, säkerhetskontrollen kan ta hur lång tid som helst, och att stå där och stampa och stressa är det sista jag vill. 

Men det som gjort mig mest nervös och lite förbannad var att igår när vi körde ner till restaurangen så började bilen pipa och klaga på att det var dåligt lufttryck i ett av hjulen. Helvete har vi punka nu också, snacka om dålig tajming. 34 psi ska trycket vara och i höger bak var det nu nere på 27 psi. 

Hade svårt att släppa det och var under middagen lite bittrare än vanligt. 

Drog sen till en mack och lånade deras stenålderspump som saknade tryckmätare. Fick tillslut upp ett tryck på 37 psi som jag hoppades skulle hålla. 

Det första jag gjorde i morse när jag vaknade var att kolla om bilen hade kvar någon luft i däcken. Vid första anblick såg bilen helt sned ut bakifrån men det var som tur var bara en synvilla. Det fanns luft i däcket, och trycket var detsamma som kvällen innan. 

Kan knappt tänka mig en värre mardröm än att få punka på 101an mot LAX AirPort. 

Men med detta i bakhuvudet så drog vi redan strax efter 10, better safe then sorry.

Resan tog oss genom ett soligt downtown ut på en lagom trafikerad 101:a. Det gäller verkligen att kolla gps:en ofta och memorera avfarterna, det är verkligen ett nät av vägar som surras ihop. Ibland har man en annan motorväg över sig och kan bara hoppas att man ligger på rätt nivå. Så det gäller att ha tungan rätt i mun när man glider fram.

Downtown LA

Imponerande vägnät

Bullseye

Man blir inte heller mindre stressad när frugan gång på gång påpekar "är du säker på att detta är rätt väg, det känns inte rätt". Men självklart var vi rätt och det var en lättnad när vi kom till denna korsning och bevisligen var helt rätt. 

Lämningen av bilen gick fort och rätt smidigt, efter den var lämnad så var det bara att hoppa upp på en buss som tog oss till terminalen. Totalt hade vi kört 128 mil denna resa varav ca 26 av dem var i LA. 

Första resan gick med AA (Amerikan Airlines) och både incheckning och kontroll gick snabbt och smidigt. Det som kändes jobbigt var att vi nu fick veta att vi skulle behöva hämta ut vårt bagage i Vegas och behöva checka in och göra alla kontroller igen inför nästa flygning, men men. 

På flygplatsen fanns det mycket tid att döda men det gick alldeles utmärkt. Mycket att titta på för både stora och små. 

Flygplats häng.

Resan till Las Vegas tog typ endast ca 40 minuter och man han knappt upp innan man skulle landa. De bjöd på det absolut vidrigaste kaffet jag någonsin smakat, och då ska ni veta jag är inte så kräsen när det gäller kaffe, men detta var odrickbart.  Det kompenserades lite med att vi bara satt någon rad från Carl Cox som gissningsvis skulle bjuda på show i Vegas. 

Och så klart somnade Hugo just innan landning så det var bara att bära ut honom i famnen. 

Det roliga med att landa i Las Vegas är att flygplatsen ligger mitt i staden och man ser hela "stripen" när man landat. 

Flygplatsen har fler spelmaskiner än en sunkig förortskrog, dvs många. 

juicen var drickbar

En vy av Stripen

Las Vegas Baby

Till en början kändes allt bra och det var en häftig plats att vara på, men sen började helvetet. Svårt att förklara den stress som kommer utspela sig den närmaste timmen, men länge sedan jag var så stressad. 

Vi landade på terminal 1 och nästa flyg skulle gå från terminal 3. Det visade sig att man behövde ta ett tåg för att hämta väskorna på T1. Så jag tänkte jag hämtar dem sen tar vi tåget till terminal 3 (T3). Så jag lämnade Hugo och Susanne samt vårt handbagage vid tåget till T3 och tänkte att jag skulle kunna ta mig tillbaks dit. Men redan på tåget kände jag att hit kommer jag inte tillbaka. När man väl lämnade tåget så kunde man inte ta sig tillbaks. Tiden till nästa avgång var tight och nu hittade jag inte ens på vilket band våra väskor skulle komma på. Hitta bara väskor från andra bolag, men till slut hittade jag vårt band allra längst bort. Under tiden hade jag ringt Susanne typ 20ggr utan svar att berätta att de skulle ta sig själva till terminalen 3 så skulle vi ses där. Själv hade jag ingen aning hur jag skulle ta mig dit. Las Vegas flygplats måste vara den plats i USA med minst personal som man kan fråga. Med 3 enorma väskor och en barnvagn hittade jag tillslut en buss utanför flygplatsen som skulle till T3. Så det var bara att baxa in all packning och hoppas att jag skulle komma rätt. I samma ögonblick så ringde Susanne upp och sa att hon fått mitt sms och nu var på T3 släpandes på fyra handbagage och en trött Hugo. 

När jag tillsist vart avsläppt vid T3 så började jakten på att hitta Susanne. Det var så otroligt stort, och susanne var också vilse. Men tillslut utanför T3 bagage drop så kom hon, med en rullstol där hon lastat Hugo samt våra väskor. 

Invalido

Äntligen på rätt kurs

Nu började tiden bli riktigt knapp och vi visste inte ännu hur vi skulle ta oss till Norwegians check in. Men tillslut hittade vi rätt och fick oss incheckade. Sen väntade köer till säkerhetskontroll, detta räcker att göra en gång per dag enligt mig. 

Dreamliner, alla snackar Dreamliner. Många har bokat den, få har flygigt den.  

Vi har åkt den, den var helt okej men speciellt imponerad vars jag dock inte. Fast när man tänker efter så bjöd den på bra mediasystem och sköna stolar, vad mer begär man egentligen. Kanske lite värme och gratis filtar, men vem är jag att döma. 

Hugo var då väldigt nöjd över alla tv apparater och jag och Susanne pustade mest ut efter all stress. Hugo var rätt speedad till en början, vart bara en kvart sömn på dagen så det förklarar ju saken. Nu sover han gott och allt är frid och fröjd.

Wow, vilken bild

Vilket utbud

Dags för behövlig sömn

Snart är vi hemma och tidsomställningsprocessen ska börja om. Tog en vecka för att helt komma in i rätt cykel i USA och det tar säkerligen lika lång tid nu. 

Det får bli en annan historia...