Brantabackar och sömnbrist.

Jetlag is a hell of a drug! Hugo som till skillnad från oss sov som en stock på flyget hit tyckte att det räckte att sova till 01:35 inatt då han började skandera "vill inte sova mer" och sjöng hela registret av sånger han kan. Så det var bara att härda ut till klockan 6 när frukosten började serveras.

Trots att vi sovit lite så vart första dagen i San Francisco en höjdare. Nog hade jag koll på att det var kuperat, men jäklar vad brant det var på sina håll. Vi bor ju cirkus en kvart utanför stan, så det var bara att hoppa in i bilen och ratta in mot city. Där fick begreppet starta i uppförsbacke en helt ny innebörd. Inte att det spelar så stor roll när man kör automat, men så inte vore fallet hade kopplingen fått jobbat. Det var bara att anpassa sig i deras stadstrafik, där man trängs med spårvagnar, bilar och folk i massor. 

Stan i sig imponerade stort med sina mysiga kvarter, palmer och sol. Känns som vi gick genom hela staden pirer med sjölejon, klassiska SF kvarter, chinatown och mycket mer. Överallt tycktes det vara uppförsbackar så kanske brände lite av den härliga amerikanska maten som man vräker i sig. 

Efter en hel dag på stan så tog vi oss upp till Mission Dolores Park, där vi till slut hittade någonstans att parkera bilen. Där uppifrån var det en fantastiskt vy över hela SF och dess skyline. De hade också en riktigt högt belägen lekplats som vart väldigt poppis. 

Efter en sådan här härlig dag var det bara navigera ut på väg 101 och kryssa mellan filerna för att ta sig hem.